daniela2008

2008 det nya året har redan dragit igång med en rivstart och mina ålderskriser är värre än vanligt.
Om exakt 2 veckor och 5 dagar lämnar jag underbara Sverige och flyttar till Budapest. Kan säga att det är med blandade känslor som jag tar ett steg i rätt rikting, eller jag tror åtminstonde att det är så.
Det känns rätt och det är väl det som är huvudsaken!

Det mest patatiska är att jag ibland kan tycka att det är svårt och läskigt att bo i Sverige, hur fan ska det då gå att bo i ett helt annat land som ligger mig lika varmt om hjärtat som kaviar med banansmak?
Ålderskrisen börjar riktigt ta fart nu, jag menar, nu är jag 20 när jag är färdig veterinär (2013) kommer jag fylla 26. VIlket är nästan samma sak som att fylla 30, sedan är det 10 år kvar till 40 och då har jag nästan levt halva mitt liv. Sedan är det bara att invänta pensionen, fan vad gammal jag är!

Om man tittar ut genom fönstret just nu är det totalt grått.
Är det meningen att man ska längta efter sommaren redan i slutet av augusti?
Alla mysiga varma sommardagar där man bara inte gör någonting och ändå är livet underbart! Fan vad jag saknar det! Nu kommer den här enländiga vintern då det är kallt och man ser ut som en blek finne som har använt solskyddsfaktor 95 hela sommaren.

Självklart finns det mycket mysigt med vintern men om man gillar vintern lika lite som en mygga så är det svårt att se det poitiva med den. Klart att det är underbart med vita träd, solen som lyser igenom, tumvantar men frågan är om vintern inte var bättre när man var liten?
Då kunde man hoppa ur sängen en timme innan man var tvungen att gå upp bara för att se vad man idag tycker är en usel julkalender. Man åkte skridskor med iskalla fötter och tyckte ändå det var lika kul att fortsätta åka medan man idag hade aldrig tänkt tanken att fortsätta då tårna känns två förlorade isblock.
Så fort man kliver ut utanför dörren idag fryser man men när man väl har börjat gå svettas man så mycket att man tror att klimakteriet har slagit till några år för tidigt. Känner sig som en klimakteriekärring redan efter 2 minuter på min uteliggarcykel.

Ibland underar jag varför livet ska kännas så svårt, så komplicerat. Oavsett hur mycket man kämpar känns det som om vissa saker är hopplösa. Ska man kämpa in i det sista eller inse att det inte funkar längre.
Det kanske är dags att gå vidare?